Placebo ”nya fynd”. Nej knappast.

Mitt sökande efter att förstå placebo inleddes egentligen med en intervju med Martin Ingvar kring 1985 och hans studier på fobier.

Jag tog med Ingvar upp frågan om placebo och undrade om man inte också kunde avbilda detta fenomen som jag menade borde förekomma i hjärna och i nervsystemet. Vi vet alla att Ingvar kom att göra just sådan forskning.

Martin Ingvar hänvisar under hösten 2012 i samtal med mig till en forskargrupp som nyligen anser sig ha kommit fram till att placeboeffekten fungerar även omedvetet. Vi hade  en dialog kring detta där Ingvar menar att denna insikt

”är ett verkligt genombrott i förståelsen av placebomekanismerna.”

Påståendet är att: Placebo fungerar även omedvetet

…. ”Det visar en ny studie som går på tvärs mot tidigare uppfattning.”

Den välkända placeboeffekten kan inträffa trots att vi inte tänker oss att vi ska bli bättre.

Min kommentar på detta är att om livet medvetet eller omedvetet påverkas spelar nog ingen roll. Själva idén med placebo är att den slår på mer eller mindre omedvetet.

Den vita rocken, namnskylten professor, pillret som anses vara magiskt kan bearbetas på ett omedvetet plan och varken placebo eller nucebo är rationella beslutsprocesser.

Andra parametrar som man uteslutit eller i alla fall inte tycks ha studerat är mentala och emotionella attityder och föreställningar.

Råder skillnad mellan positiv och negativ uppfattning om den egna kroppen och dess förmåga?

Studien, som publiceras i PNAS, har genomförts av forskare från Karolinska institutet och Harvard Medical School i USA.

Karin Jensen, som lett studien, säger att den förväntanseffekt man brukar prata om när det gäller placebo alltså uppstår automatiskt, även om man inte förväntar sig att man ska bli bättre. Martin Ingvar menar att denna insikt:

”är ett verkligt genombrott i förståelsen av placebomekanismerna.”

Jag ser inte genombrottet och jag förstår inte heller slutsatserna utifrån studiens upplägg och design.

Karin Jensen beskriver det som att vi uppfattar signaler som vi omedvetet associerar till erfarenheter av tidigare, liknande situationer. En slutsats är att dessa omedvetet uppfattade signaler för med sig reaktioner i centrala nervsystemet som vi inte har någon kontroll över, men som kan ha avgörande betydelse för om det blir en positiv placeboeffekt eller en negativ noceboeffekt.

Betydelsen av en positiv eller negativ grundattityd anses i resultatet av denna studie vara ringa.

Hur har man då kommit fram till att grundattityden är betydelselös när så många andra studier pekar på motsatsen?

Vilka slags indikationer eller resultat kan studiens upplägg ge?

Försökspersonerna (40) var uppdelade i två grupper. En som fick betrakta bilder av människor med smärtfyllda ansikten tillräckligt länge för att uppfatta dem medvetet och den andra gruppen förevisades bilderna så kort tid så att man endast kunde uppfatta bildernas innehåll subliminalt.

Deltagarna utsattes för smärtsamma stimuleringar på ena armen i kombination med olika visuella signaler för hög respektive låg smärta.

Denna ”unika” design kan ifrågasättas dels utifrån valet av subliminal varseblivning dels huruvida det rör just denna slags ”varseblivning” som man studerar.

I huvudsak handlar det om att betrakta en bild av en okänd människa och avgöra nivån på  fysisk smärta. Det går således ut på att via observation skatta smärtan hos dem som observerats och sedan skatta sin egen upplevelse.

Redan här hamnar vi på en tvivelaktig vetenskaplig nivå.

Subliminal perception är begrepp för vad man anser vara omedveten varseblivning, eller intryck som sinnesorganen uppfattar men som inte medvetandet anses hinna registrera, eftersom stimulit är under de sensoriska trösklarna. Begreppet används ofta i samband med psykologisk manipulation, dold reklam eller propaganda.

Effekten av subliminal perception i dessa sammanhang har vid experiment visat sig vara mycket ringa eller snarare inga alls.

Resultat av tidigare forskning ger inga belägg för att subliminal varseblivning kan särskilja stimuli.

Nu nämner inte dessa aktuella forskare att det rör subliminal perception men det är i alla händelser vad det är frågan om.

Den aktuella forskargruppens (Jensen m fl) hypotes om placebo tycks grunda sig i behaviorismens slutsatser om människans reflexer: Det obetingade stimulit väcker en obetingad respons hos organismen vilket kallas för en reflex. Placebo är med denna definition en reflex. Eller så menar man att det rör sig om en slags operant betingning.

Man menar att placebo kan förstärkas eller försvagas som konsekvens av igenkänning. Därmed skalas relationspåverkan och emotioner bort. Med en behavioristisk ansats utesluts emotioner och djupare psykologisk förståelse.

Utgångspunkten för designen tycks vara att pröva om den omedvetna logikens utvärdering av en observation ger samma resultat som den medvetna. Och jo, resultatet blev här detsamma. Subliminal perception gav motsvarande skattningsresultat som normal varseblivning. Forskarna tror sig därigenom ha fått svar som:

”kan ha avgörande betydelse för vår hälsa och hur vi svarar på en behandling.”

Det är alldeles för långt gångna slutsatser av ett perceptionstest som i sig inte har vetenskapligt stöd. Dessutom kan man ifrågasätta om den undersökta populationens storlek (40 personer) kan ge signifikanta resultat. På den frågan är svaret Nej.

Eftersom man valt en kvantitativ design utan de krav som förutsätts för att få signifikanta resultat får man inte heller kvalitativa resultat.

Man kan också fråga sig om Jensen m fl oavsiktligt kan ha studerat paranormal varseblivning. Man kan inte utesluta att individer i den subliminala gruppen fick preintuitiva varseblivningar av bilderna.

Hur som helst kan anspråken på några som helst slutsatser från denna studie avfärdas.

Börje Peratt