Andlighetens och humanismens fiende

Frågan om andlighet är kontroversiell fast den egentligen inte borde vara det. Det är en lika självklar del av människan och livet som alla existentiella frågeställningar. Att försöka förneka detta såsom nyateister och sekulära naturalister gör är därför som att stänga av en del av sig själv eller att förneka en del av hjärnan.

Att förminska, negligera eller utesluta andlighet är som att utesluta syre ur vatten. Ändå försöker främst extrema företrädare för en materialistisk dominerad inriktning högljutt nedvärdera dess betydelse.

Det resulterar hos en del i behov av en primitiv hämnd att kränka andra som har tillgångar till upplevelser man själv saknar. I sin ytterlighet är det ett beteende som har likheter med psykopatens.

Det finns även en annan nästintill motsatt ytterlighet och det är den där man anser sig vara superandlig och ha alla möjliga slags gåvor. Här tycks avsaknaden av självkritik således få till resultat att människor tar på sig ”andliga” egenskaper antingen av medvetet eller omedvetet självbedrägeri.

Jag tror på att människan har fler sinnen än de antika fem som än idag gäller för naturvetenskapen. Jag tror på det jag kallar oberoende medvetande som ger en tillgänglighet av om inte ”obegränsad” så ändå mångdimensionell kapacitet. Men människan bör som jag ser det inta ett kritiskt förhållningssätt till detta samtidigt som jag inser att självkritiken kan vara kontraproduktiv. Man riskerar då att missa subtila signaler som kan vara viktiga. Jag råder ändå till ett utövande i ”rätt tid och på rätt plats.” Flera med dessa kapaciteter har historiskt blivit hånade och förföljda, några av dagens medier är exempel på det. Av just dessa skäl sluter man sig istället samman i just ”slutna sällskap”. Humanism och mänskliga rättigheter erbjuder dem rätten att verka fritt. Att förfölja dem är därför antihumanistiskt.

Det finns även en tredje och mer omfattande problematik och det är religionens ambition att var den enda förmedlaren av andlighet när det inte alls är så.

En artikel i SvD hävdar mot bakgrunden av en ny antologi att andlighet blir alltmer likriktat. Problemet här är att andlighet helt och hållet tillförs en religiös tolkning. Emedan det för vissa kan rymmas inom den religiösa upplevelsen och mystiken kan det för andra vara mer än så. Vi finner också påtagliga bevis för att andlighet kan lysa med stor frånvaro i religionens och kyrkans hägn.

Andlighet är, som jag ser det, skapande som det kommer till uttryck i glädje. Även skapande av samvaro och den njutning som ett vackert musikstycke kan ge. Denna närvaro kan ge individen en upplevelse av alltet (vad det nu är). Att gå en promenad och känna denna närvaro är således en andlig upplevelse. Att uppskatta ett blåbär, att njuta av lövet som genomlyses av solen, denna magiska närvaro som barnet har så lätt till, är som jag ser det djupaste andlig närvaro.

Kyrkan anses idag vara i andlig kris detta beroende på att man har allt färre besökare. Man skulle också kunna se det som att nu drar kyrkan till sig rätt publik då det tidigare var mycket av tvång. Därmed borde andlighetens gemenskap bland besökarna kunna vara mer berikande. Krisen torde snarare var inskränkthet om man tror att andlighet bara är det som äger rum i kyrkrummet och det som har religion som ledgestalt.
Kyrkoherde Olle Carlsson föreslår:Låt kyrkan bli en mötesplats för alla människors andliga längtan. Kyrkoherden är något på spåret men man behöver således inte, som jag ser det, vara religiös för att få denna längtan tillgodosedd.

Att försöka reda ut dessa förhållanden är inte helt lätt då det går en skör linje mellan sunt förnuft, fantasi, sekulärt och religiöst förtryck och den befriande och livsbejakande andligheten.

Vad anses då andlighet vara?

Naturligtvis finns många perspektiv och definitioner varav flera syftar till någon slags filosofi. En filosofi kan vara fri från tro på något översinnligt men omfatta ideala mål av annan natur såsom att bara vara i kontakt med sitt inre och eller med universum.

Om vi går ett antal hundra år tillbaka i tiden så innebar andlighet en insikt eller kanske snarare strävan efter insikter i det mystiska medvetandet, en eller flera gudars förhållande till mänskliga liv och eventuellt ett liv bortom det fysiska.

I sin reglerade kulturella form kunde man framställa ideal om etisk resning och krav på att underkasta sig samhällets regler såsom i antikens Grekland. Anledningen till romarrikets undergång anses vara en upplösning av dessa etiska regler till förmån för den fysiska njutningen och materialismens herravälde.

Det handlade hos de nordamerikanska indianerna, liksom hos flera naturfolk, om människans acceptans för det kollektiva och det gemensamma förhållandet till natur, förfäderna och den stora Anden.

I Indien ansåg man att en hög andlig människa hade förmåga att behärska sin kropp och sitt temperament. Olika Yogis lärde sig således att meditera på kroppsliga tillstånd.

Under 500-talet utvecklades inom buddhismen en form av meditation som kom att kallas Zen från sanskritordet dhyana, som betyder fokusering av sinnet, eller helt enkelt meditation. Den syftar till att göra människan mer närvarande och fokuserad på nuet. Man kan se ”mindfullness” som ett nutida utskott från Zen.

I andra kulturer var den andlige ledaren den som kunde skapa förståelse och den som medlade i tvister. Kung Salomo ett exempel.

Andliga ledare kunde också vara healers och de som hade kontakt med andevärlden och som kunde förutspå framtiden.

Olika uttryck för andlighet
En form anses vara att stå i kontakt med världsalltet en annan att stå i kontakt med det egna jaget. Ytterligare en form för andlighet är att bejaka och leva i kärlekens generositet. Det kan å andra sidan jämföras med den andliga krigaren som kämpar för den svage eller som underkastar sig den fattigaste och eftersträvar lite mer av världslig rättvisa. Så många kan aspirera på att vara andliga.

Esoterik och forskning
Esoterik handlar om det som rör människans och universums innersta metafysiska eller andliga sida. Ordet kommer från grekiskans esoterikos, som betyder kunskap förbehållen en krets invigda. Anledningen till att man slöt sig samman var för att just undkomma intoleransens väktare. Än idag ser många esoteriker sig tvungna att forska i det tysta.

När det gäller ett andligt ledarskap kan man nog säga att denna position kräver stort förtroende och respekt.
Visst är det många inom katolicismen som betraktar påven som sin andliga ledare. Men givet den problematik han har med ansvaret för prästerskapet som avslöjats med ”oförlåtliga” excesser så kan han inte som exempelvis Dalai Lama eller Mandela bli en andlig ledare för folk av olika trosföreställning.

Ateism och andlighet

Ateismens olika föreställningar om andlighet går från total förnekelse till tron på själavandring men inte tro på en Gud.

Den nyateistiska sekulära materialismen (som felaktigt kallar sig humanister) förväxlar sin så kallade ”icke tro” med att man ”vet sanningen”. Istället för att inse att man har en trosuppfattning, likt vilken som helst, hävdar man sin som den enda sanningen och gör sig själv till lika fundamentalistiska som vilken taliban som helst.

Därmed saknar man andlighetens grundförutsättningar om ödmjukhet inför det man inte vet.

Gemensamma värden för andlighet är lyhördhet, förmåga till självkritisk reflektion och tolerans för andras tro och livsåskådning. Det som också är humanismens rättesnöre. Detta utesluter att de så kallade sekulära humanisterna under IHEU står för humanism. Något som jag tjatar om för att de ska få kurage att ändra sitt namn till nyateister, naturalister eller rätt och slätt antihumanister.

Exstentialismen är en humanism
I min bok Tolv Sinnen (2012)skriver jag:

”Existentialismen gav terminologisk precision åt humanismen. Vi skapar vår mänskliga natur genom subjektiva fria val och därigenom skapar vi våra värderingar. Sartre ansåg att existensen föregår essensen (Humanismens är en Existentialism, 1946).
Jag menar att essensen också kan föregå existensen (Tankens skapande kraft). Jag håller med Sartre om att: ”Vårt väsen skapas av den karaktär vi visar” men han sade också att: ”Varje subjektivt val är ett val för alla.” Det är en fantastisk tanke och innebär ett andligt ställningstagande för att allt du gör påverkar alla. Det kan också ses som innebörden av Sartres: ”Genom att välja mig själv väljer jag mänskligheten.”
Att Sartre tidigt i livet valde ateism som trosföreställning hindrar inte andra trosföreställningar. Trots hans filosofi hävdade Sartre alltid att religiös tro var kvar hos honom – kanske inte som en intellektuell idé utan snarare som ett emotionellt engagemang. 

Humanismen respekterar det individuella valet och uppmanar till tolerans.

Detta är också mitt ställningstagande i ”Rätten till sitt eget liv” som jag beskrivit på många sätt inte minst i musik ”Fri i främmande land”.

Utestänga andlighet-går det?

Materialismen är sannolikt det vanligaste sättet. Pengar och ytliga kontakter får ersätta nära relationer och inre kvaliteter. Det effektivaste sättet är annars kanske den slags misstänksamhet och det avund som leder till hat och krig.

Egoismens extrema makt- och kontrollbehov
Med försöket att utestänga andlighet kan man se en avsaknad av insikt som i sin förlängning medför brist på psykologiska förutsättningar för den egna utvecklingen. När forskare i fängelse undersökt människor med svårigheter att respektera och ta hänsyn till människor har man funnit att en övervägande del har en tydlig mental obalans. Man har identifierat en ovanligt stor förekomst av narcissistisk personlighetsstörning, asperger, en social inkompetens som avsaknar inkännande men som är inställd på att utnyttja medmänniskan för sina egoistiska behov. Påfallande tydligt är psykopatliknande defekter. Det visar sig alltid i bristande empati. I sin förlängning medför det risktaganden med eget och andras liv. Hos de sekulära nyateisterna kommer det till uttryck i anonyma angrepp och förföljelse av oliktänkande. När det gäller psykopatins utbredning i samhället har jag lagt den fortsättningen i en egen artikel. En kort sammanfattning nedan.

Psykopatin får svåra konsekvenser för uppträdande gentemot andra och hur man förhåller sig i relationer. En oförmåga till dialog och till att lyhört lyssna på andra. En oförmåga att knyta vänskapsband eller kärleksfulla relationer. En överdriven misstänksamhet, avund, bitterhet och ilska som kan ge skrämmande beteenden gentemot människor man lever med eller samarbetar med. De enda man associerar sig till är de som är inriktade på hat, negativism och förföljelse.

Detta Ku klux klan beteende är uppenbart bland nyateisternas följare som ofta uppträder anonymt. Där i det gemensamma hatet kan man förenas. Då får det inre självföraktet en ventil genom att förakta andra.

Den dogmatism och hjärntvätt som pågår inom sekter religiösa eller sekulära kan vara svår att bryta upp från. Det gäller även de som försöker bekämpa dem. De tycks fastna i gyttjan. (Av bland annat dessa skäl visar jag mig aldrig på sådana sidor)

För min egen del blev upptäckten av denna sorts beteende en chock. För kanske 5 år sedan. Internet gav plötsligt möjlighet till ett avskyvärt näthat.

Jag förstår därför dem som vägrar att återvända in i smeten efter att ha tagit sig ur och dem som flytt och inte vill beröra sådan verksamhet igen.
Har man blivit djupt kränkt och hotad så vill man inte uppleva det igen. Många tidigare förföljda och skadade är sårade för livet andra har lyckats återhämta sig och lyckats helt fjärma sig från det förflutna i en ny framgångsrik karriär och ett bra liv.
Ett svårt hinder är om man förlorar hela sin familj om man flyr en sekt som Amish, ett kriminellt gäng som kanske är den enda familj man har eller en intoleransens gruppering som antihumanisterna som är de enda ”vänner” man har. I dessa exempel finns också en stor risk för repressalier om man sviker eller lämnar.

Att återvinna sig själv och sin andlighet

Sättet att finna tillbaka till en vision om sig själv kan gå många vägar. Sökandets och prövandets väg ger olika alternativ och möjligheter till den som vågar kliva utanför boxen. Kom fram till vad som är det mest viktiga av allt. Vad betyder mest av allt? Vem vill du verkligen vara? Vem vill du bli? När man är klar över vad som är den goda människa man vill vara, den människa som vill upptäcka kärlekens kraft och medmänsklighetens styrka. Lägg allt fokus på att ta emot det goda och ge det goda från dig.

Börje Peratt