Hur Pseudoskeptiker blockerar vetenskapliga framsteg

Hur [pseudo] Skeptiker blockerar framsteg inom vetenskap av Guy Lyon Playfair.
En återpublicerad och översatt artikel från Skeptisk om Skeptiker (skeptical About Skeptics)

”Ett starkt skäl för att hitta fel med debunkers som kallar sig skeptiker är att de är skeptiska endast i en riktning.”

– Henry Bauer

År 1794 publicerade den framstående italienska fysiologen Lazzaro Spallanzani (1729-1799), en av grundarna av experimentell biologi, en blygsam men utmanande studie. Sedan länge fascinerad av vad som möjliggjorde för fladdermöss att flyga i totalt mörker utan att stöta i föremål, ville han ta reda på hur det gick till. Han resonerade att de måste använda något av sina fem sinnen, och i en serie extremt grymma experiment lemlästade han fladdermöss genom att förstöra deras sinnen ett efter ett, bländade dem, blockerade deras öron eller t o m klippa dem, vilket eliminerade deras luktsinne och tog bort deras tungor.

Det stod snart klart för honom att det var hörselsinnet som behövdes för att fladdermöss skulle kunna undvika hinder. Men höra vad då? Fladdermöss skapade inga hörbara ljud när de flög. Väldigt lite om ens något var känt under det sjuttonde århundradet om ultraljud, hemligheten bakom fladdermössens framgångar som nattliga navigatorer. När de flyger, avger de ljudpulser av upp till 50.000 cykler per sekund – mer än dubbelt den övre gränsen för människans hörsel – och de kan ”läsa” reflekterande ekon. Det är ett slående exempel, av vilka det finns många, som [långt senare] gav upphovet till en teknisk uppfinning, i detta fall ekolokalisering eller sonar, efter att ha funnits i naturen långt innan vi uppfann det.

Spallanzani ansågs därmed [av en fientlig omgivning att] göra anspråk på något paranormalt fenomen, vilket pionjärerna inom psykisk forskning under det kommande århundradet ofta skulle råka ut för när det rörde telepati. Det fanns 1794 inga tecken till en normal förklaring för fladdermössens navigationskompetens, så det vetenskapliga etablissemanget gjorde vad det brukar göra vid sådana tillfällen – de åstadkom [ett gemensamt motstånd] en gemensam uppgörelse. Dess huvudsakliga talesman var den franske naturforskaren Georges Cuvier (1769-1832), en pionjär inom både anatomi och paleontologi. Han påbjöd, i en artikel publicerad i 1795, att ”för oss [Vetenskapsmän], räcker beröringsorgan för att förklara alla fenomen som fladdermöss uppvisar”.

Han [Cuvier] hade räknat ut ”allt”. Fladdermössens ”vingar” innehöll rikt med nerver av alla slag, som på ett eller annat kan reagera på värme, kyla och motstånd. Men medan Spallanzani, och flera kollegor som Spallanzani övertalade att upprepa hans experiment, nådde sin enhälliga slutsats först efter många experiment löste Cuvier problemet utan att ha utfört en enda. Det var, som fladdermus experten under 20-talet Robert Galambos noterade, ”en triumf för logik över experiment”. [ironi]

Det var också en triumf för okunnighet över kunskap. En av Spallanzanis kollegor hade faktiskt tänkt på den känsliga-ving teorin och testat den, genom att placera in fladdermöss i ett helt vitt rum och belägga deras vingspetsar med någon slags svart smörja som skulle hamna på väggarna om fladdermössens ”vingar kom åt dem”. Detta hände inte.

Cuviers förklaring fann snart sin väg in i läroböcker, och stannade där fram till början av 1920-talet, då oberoende forskare i Frankrike och USA publicerade ännu fler experimentella bevis till stöd för Spallanzani teori. Då, år 1920, en brittisk forskare vid namn Hartridge som hade hjälpt till att utveckla de första marina sonarsystem under första världskriget [1], publicerade den första klargörande teorin om fladdermus navigering med ultraljud. Detta blev vetenskapligt bekräftat med hjälp av nyutvecklade inspelningsenheter, genom Galambos och hans kollega Donald Griffin. De publicerade sina resultat 1941 – nästan ett och ett halvt sekel efter Spallanzani.

I efterhand är det svårt att se hur de ursprungliga slutsatserna tog så lång tid att få acceptans. Spallanzani var ingen ensamvarg eller amatör, utan en mångsidig och erfaren forskare. Han betraktades som en av de ledande fysiologerna på sin tid som utförde pionjärinsatser inom områden som gödsling, artificiell insemination och lem förnyelse. I hans framskjutna forskning följde han det som nu är normal praxis att bjuda in kollegor att replikera sina slutsatser eller påståenden. Hans arbete fick stor spridning – en engelsk översättning av den slutgiltiga avgörande rapporten av hans schweiziska samarbetspartner Louis Jurine dök upp i en första volym (1798) i Philosophical Magazine. Framför allt var den akustiska teorin fast baserad på experimentella bevis av flera oberoende forskare. Ändå kom de att förbli försummade under mer än ett århundrade mycket tack vare den enorma prestige Cuvier fick genom att Napoleon gav honom uppdraget att leda den franska utbildningsreformen. Enstaka röster av avvikande uppfattningar, som från den brittiska läkaren Sir Anthony Carlisle, som dragit slutsatsen, efter att ha utfört sina egna experiment, att fladdermöss undvek hinder ”på grund av akut extrem hörsel” försvann i stort sett in i den rigida glömskan. En typisk attityd kom till uttryck 1809 av en George Montagu, som sarkastiskt frågade: –”Eftersom fladdermöss ser med sina öron, hör de då med sina ögon?”
– ”Hade han [Spallanzani] tagits på allvar, hur långt tidigare kunde vi ha upptäckt radar?” Frågade sig Eric Laithwaite, en ingenjör med ett stort intresse för naturens egen teknik. Det skulle bara behövt ha uppfunnits fem eller tio år tidigare för att möjligen kunna rädda mer än 1500 liv som gick förlorade när Titanic kolliderade med ett isberg i 1912. Fladdermöss flyger inte in isberg eller något annat, och det borde ha varit möjligt att [tekniskt ta fram en fungerade radar] långt innan den slutligen kom till. Laithwaite tillade:

”Att försöka upptäcka hur en biologisk mekanism fungerar, har en fördel jämfört med att lösa problem i icke-biologiska områden eftersom man kan vara säker på att problemet kan lösas.”

Eftersom naturen redan har löst sina problem, har forskaren den säkra vetskapen om att en lösning existerar.

Men så länge Cuviers [pseudoskeptiska] anda lever vidare i denna värld och eftersom den fortfarande finns i sådana organisationer som CSICOP (numera kallar sig CSI), förblir många [av naturens lösningar tekniskt] olösta för ytterligare ett århundrade eller så.

Tanken för dagen

”I måttliga doser, stimulerar skepsis sökandet efter sanningen;
i överdrivna doser, hämmar den en sådan sökning. ”

– Mario Bunge, The Skeptical Inquirer, juli / augusti 2000, s. 6

Referenser:

Galambos, R. (1942) The avoidance of obstacles by flying bats.
Isis 34, 132-40.

Hartridge, N. (1920) The avoidance of objects by bats in their flight.
Journal of Physiology 54, 54-7.

Laithwaite, E. R. (1977) Biological analogues in engineering practice.
Interdisciplinary Science Reviews 2(2), 100-8.

/Publicerad på Utforskare i översatt version. I Sverige representeras vetenskapens inkvisitorer CSI av Vof (Vetenskap och Folkbildning) och förbundet [anti]-Humanisterna
Börje Peratt