Placebo – helande sinne

Placebo används som begrepp inom västerländsk industrimedicin för ett icke verksamt medel mot ohälsa. Det prövas i kliniska studier för att kunna jämföras med effekten av ett hypotetiskt eller i praktiken verksamt medel mot ohälsa. Det klassiska exemplet är sockerpiller som ersätter en värktablett. Ett stort antal studier visar att placebo kan ge lindrande effekt genom att personen inbillar sig ha fått ett verksamt medel. Vi måste här också ta upp ”inbillningssjuka” det vill säga förmågan att göra sig ”sjuk” vilket fått ett annat begrepp, nucebo eller nocebo.

Vid studier på Stockholms Universitet (1976-77) sökte jag forskning som kunde förklara denna inbillningsförmåga men fann endast förklaringsmodeller av teknisk natur som kan sammanfattas som:

En placebo är allt som verkar vara en ”riktig” medicinsk behandling – men det är det inte. Det kan vara ett piller, en spruta eller någon annan typ av ”falsk” behandling till och med en operation. Vad alla placebos har gemensamt är att de inte innehåller ett verksamt ämne eller en verksam behandling som är avsedd att påverka hälsan. Ändå kan en patient uppleva ett förbättrat hälsotillstånd av sådan placebo. Denna ”inbillningsförmåga” måste man vid kliniska studier av nya preparat ta hänsyn till och utformar då olika grupper. En interventionsgrupp som får aktiva medel och en kontrollgrupp som får exempelvis placebo. Utfallet av en sådan studie kräver att man statistiskt ska kunna fastställa att effekten av det verksamma medlet överträffar placeboeffekten annars ska inte medlet godkännas. (Vetamera)

THE POWERFUL PLACEBO[1]. En studie av Henry K. Beecher (1955) rapporterade att placeboeffekten kan vara så hög som 35%. Vilket innebär att 35% av kontrollgruppen upplever eller de facto blir bättre av vetenskapligt ej verksamma insatser. Den egna inbillningsförmågan, fantasin, tron räcker således för att slå på vad jag benämner ””helandesinnet”” som leder till en självläkningsprocess.
Dessa resultat (35%) har motsagts av en annan studie (1997) som påstår att upphovsmannen till 35% regeln, Beecher, räknat fel och i själv verket fanns ingen placeboeffekt alls. Seriösa forskare och läkare vet att placebo är en realitet men när det nu handlar om så höga siffror som 35% kan det tyckas hota flera av läkemedelsindustrins läkemedel som inte når en bättre effekt än placebo. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att ana att det ligger intressen bakom att förneka effekten av vad som i själva verket kan ses som den kroppsegna självläkningsförmågan.

Jag fann i mitt sökande kring 1978 – 1985, inga studier som presenterade psykologiska förklaringar annat än att: ”Medicinare har länge känt till placeboeffekten.”
I en studie från 2015 publicerad i Science Based Medicine närmar man sig förståelsen av Placebo från ett annat håll, eller är det fortfarande så att man förringar den. Eller motsäger man sig själv för att skapa förvirring? Den avslutande texten:

Placebo, är du där? Placebo-objektet är säkert där! Det kommer att vara oföränderligt under överskådlig framtid när det gäller att genomföra de kontrollerade kliniska studierna som är nödvändiga för medicinsk forskning. När det gäller effekten av placebo finns den inte [!]. När det gäller effekten ”kallad” placebo, om dess existens är obestridlig, om än begränsad, skulle det vara bättre att bara ange ”kontextuell effekt” för att bättre förstå dess sanna natur och för att få dess magiska konnotationer att försvinna.

Ja de magiska konnotationerna som att kroppen helar sig själv och ju mer man tror desto större effekt, kan vara besvärande för särintressen, men effekten finns bevisligen fortfarande där oavsett ”magiska konnotationer”. Tillräckligt många studier visar på placeboeffekten och att det finns ett fåtal (uppenbara) beställningsjobb som försöker ringakta effekten visar möjligen bara på motsvarande motiv som då tobaksindustrin gav pengar till forskare som skulle bevisa att tobaksrökning inte orsakade cancer.

När jag blev intresserad av denna effekt i slutet av 1970-talet sökte jag studier som kunde beskriva hur hjärnan tog sig an placebo och funderade således över kopplingen mellan medvetande och placebo. Jag fann inga sådana studier. Inte förrän 1985 då jag träffade på Martin Ingvar vid inspelning av en dokumentär och research inför en kommande utbildning om yrkesförare fick jag tillfälle att diskutera möjligheterna kring placebo. Och inspirerade sannolikt Martin Ingvar till att forska på fenomenet. Jag var då redan igång med ”Livskompassen” en modell som senare visade sig ha viss överensstämmelser med nobelpristagaren Roger Sperrys slutsatser av studier på den ”delade” hjärnan (split-brain). Det som fick mig att pröva konflikten mellan medveten vilja och omedveten intention var några texter från en fransk apotekare vid namn Émile Coué. I själva verket är placebo sannolikt det, som Coué påpekade 1922, ”tron som läker” genom att aktivera sådana hormoner som medverkar till självläkning.
Men Coué menade också att en patients problem riskerar att öka när viljestyrka och fantasi (eller mentala tankar) motsätter varandra och blockerar ”tron”, något som Coué betecknade som ”självkonflikt”.
Bland hans skrifter märks bl.a. Hur man vinner herravälde över sig själv genom medveten autosuggestion (1923).
Idag betraktar man Coué som inspiratör till förståelsen av placebo som en redan från livets start naturlig självläkningsmekanism. Eftersom industrimedicinen valt att beskriva det som reaktion på en icke aktiv insats har jag spekulerat i ett begrepp som är positivt och jag kallar det ”succébo” med samma uttal som placebo. Livet har en ambition att söka det gynnsamma. Motsatsen är då ”fiaskobo”. Grundattityden för denna mer eller mindre omedvetna självförvållande destruktivitet kan ha motsvarande förklaring i förväntningar men dessa förväntningar bär på en övertygelse att det går illa eller att man misslyckas.

För att förstå en sådan självläkande process har tidigare forskare försökt förklara det med två separata medvetanden eller ett medvetande (one mind) men med två olika funktioner som samverkar. Det kan också ses som två spår den ena fysiologisk den andra psykologisk. Jag har genom min studie på ”Om medvetandets uppkomst” presenterat en tanke om ett ”oberoende medvetande” (oberoende av levande organism) som kommunicerar med ett levande fysiskt beroende medvetandet. Dessa samverkar hypotetiskt genom ett helande sinne (av Martin Ingvar observerade tre punkter i hjärnbarken?) i något som jag beskrivit som ett ”existentiellt nav”. Den numera bortgångne finska hjärnforskaren Matti Bergström kom fram till liknande tankegångar som han kallade ”Mandelbrot-jaget” (2003) och som han formulerade som ett ”Limbiskt själv”.

2012 kontaktade Martin Ingvar mig och informerade om en ny studie han gjort på placebo, Placebo fungerar även omedvetet (Artikeln och studien nu borttagen från KI). Ingvar var då chef för Osher Centrum som kom att ”försnilla” donationen utan att genomföra en enda studie på de av donatorn önskade objekten inom komplementär medicin.

Då, 2012, försökte Ingvar få positiv uppmärksamhet för denna placebostudie. Jag studerade den noga och fann att själva utgångspunkten klingade illa. Han proklamerade ett ”genombrott” i förståelsen av placebo. Min artikel [2] om denna studie fick en puff på Newsvoice:

Martin Ingvar menar att denna insikt: ”är ett verkligt genombrott i förståelsen av placebomekanismerna.”

Börje Peratt håller inte med och pekar på vad han anser är brister i forskningen:

“Min kommentar på detta är att om livet medvetet eller omedvetet påverkas spelar nog ingen roll. Själva idén med placebo är att den slår på mer eller mindre omedvetet.” 

“Den vita rocken, namnskylten professor, pillret som anses vara magiskt kan bearbetas på ett omedvetet plan och varken placebo eller nocebo [inbillning] är rationella beslutsprocesser.”

“Andra parametrar som man uteslutit eller i alla fall inte tycks ha studerat är mentala och emotionella attityder och föreställningar.”

Det jag gör nu är att utveckla en encyklopedi med för min forskning intressanta begrepp och studier. Den kallas Vetamera. Jag kommer nu att lägga upp några av de begrepp som är allmänt vedertagna och några som jag myntat då jag inte funnit begrepp som vare sig handlar om eller ramar in en förståelse för den mentala förmågan att både förbättra och skapa gynnsamma företeelser, succébo.

Börje Peratt

Referens
1) THE POWERFUL PLACEBO, Henry K. Beecher, M.D. JAMA. 1955;159(17):1602-1606. doi:10.1001/jama.1955.02960340022006

2) Placebo ”nya fynd”. Nej knappast.

Annonser

Om borjeperatt

Börje Peratt born in Sweden 1949, producer, writer, filmmaker, director, composer and human scientist received his professional education at The Dramatic Institute, Stockholm (1975). Master degree in Education and a Bachelor in Psychology (Stockholm University). Background in Swedish Public Broadcast Radio and Swedish Public Broadcast Television. Scientific project "On Origin of Consciousness" is published in three books. Invented a Life Compass and teaches Leadership.
Det här inlägget postades i medicin, medvetenhet, Placebo, Psykologi, Vetenskap och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s