Fysiskt mediumskap?

Jag var på en redogörelse för en vetenskaplig studie om Fysiskt mediumskap som i mina ögon blev en studie i något annat osäkert vad.

Först och främst handlade det om ett enskilt fall – Kai Mügge, som utövade en form härstammande från aderton- och tidigt nittonhundratal. Dvs den där man sitter i ett kabinett och utövar seansen i nästintill totalt mörker. För mig är det och har alltid varit omgärdat av humbug, mystifierande och diverse artisteri. Så själva formen reser mängder av misstankar.

Själva seanserna var i och för sig omgärdad av en mängd restriktioner för att kunna utesluta fusk. Jaha? Man sitter fortfarande i mörker och tillåter ”mediumet” att gömma sig i ett kabinett.

Att från detta påstå sig kommunicera med andar blir för mig fullständigt befängt. Varför skulle andar vilja delta i levitering av bord, flygande näsdukar, kasta trumpeter och uttrycka sig via mystiska trådansamlingar såsom ektoplasma? Och om så vad är det man i så fall vill förmedla?

Nä detta är någon slags för mig meningslös lek som man i och för sig kan ägna sig åt lika mycket som en massa andra meningslösa lekar och spelande på smartphones och datorer.

Om det nu finns äkta medier som förmår skapa olika fysiska manifestationer så drar de falskas fusk fullständigt  ned förtroendet.

Ja det blir en slags cirkus som kanske kan jämföras att man har en skäggig dam som är äkta och en massa andra som klistrat fast skägget. Underhållande för några men sannolikt meningslöst för flertalet.

Jag tackar ändå för redogörelsen av Edgar Müller som var saklig och pedagogisk och väldigt avslöjande för hur ett enskilt påstått medium kan få med sig forskare (Stephan Braude och Michael Nahm) att under fyra år försöka pröva det påstådda mediet men till slut hamna i en misstrogenhet och en uppgivenhet.

Edgar menade att även om man kunde misstänka fusk i vissa fall är det inte säkert att alla fall är fusk. Nej det kan ju bara en korekt men menar jag väl tolerant iakttagelse.

Börje Peratt