På väg mot en vetenskap om medvetande?

Börje Peratt deltagare vid TSC - David Chalmers, Stuart Hameroff,  ansvariga för TSC

Börje Peratt deltagare vid TSC – David Chalmers, Stuart Hameroff, ansvariga för TSC

Så är då den veckolånga konferensen -Toward a Science of Consciousness- i Tucson Arizona över och det är mycket att smälta från alla seminarier, möten och diskussioner. Intrycken efter detta 20-årsjubilerande projekt (1994-2014) blev att själva agendan backat ner i neurologernas statistikstudier.

Fysiken och materialismen har tagit över och försöken att förstå medvetande inskränker sig till sinnens varseblivning och var i hjärnan perceptionen kemiskt hanterar intrycken. Jo det är intressant så länge man också redogör för ett sammanhang där upplevelsen har en roll. Men bara statistik och brainmapping blir i längden tröttande. En del försöker förklara medvetande med kvantmekanik men det spåret tror jag inte alls på så jag lämnar ut det i mina rapporteringar. Man kan använda kvantfenomen metaforisk men utgör de exempel på medvetande eller är de enbart fysiska fenomen?

Kanske går vägen för att förstå medvetandet via hjärnskador och anomalier såsom transpersonella upplevelser. Här kan vi finna nya spår och kan se hur medvetandet fungerar genom både fysiska världen och världen oberoende av fysik. För att förstå medvetandet måste vi ta itu med båda dessa helt olika verkligheter och försöka förstå hur de interagerar.

Stockholm 2011 väckte förväntningar på Tucson 2014

Konferensen i Stockholm 2011 som initierats av Christer Perfjell utlovade en dialog mellan olika vetenskapliga inriktningar. I Tucson blev det istället tillbaka till skyttegravarna och sorgligt nog tog materialismen åter över. På ett sätt var det för mig som att kastas till 1980-talet då jag ägnade mig åt ”brainmapping”. Men då var det för ett syfte. Nu verkar man ha fastnat i luppstadiet där det räcker med att hitta neuroner i hjärna och eventuellt se vilken funktion just ett litet område kan ha. Men hur detta samverkar med andra områden utelämnades i sann reduktionistisk anda där man inte störs av att försöka ge en större bild av samverkan mellan olika delar.

Egen historik från brainmapping

1984-86 gjorde jag research kring prestationspsykologi med hjälp av forskare på Karolinska Institutet. Lennart Levi (stress), Martin Ingvar (fobier) Torbjörn Åkerstedt (sömn) och Kristina Orth-Gomér (stress) hjälpte mig då jag höll på med en dokumentär om Stress (1986). Jag utforskade hur hjärna, kropp och medvetande interagerade vid problemlösning, särskilt i skarpa lägen. Målet var att göra en dokumentär för att sedan få ett underlag till en utbildning om bilkörning. Det blev också två utbildningsfilmer som ”Den nya förarrollen” (1986) och ”Kör bilharmoniskt (1987). Syftet var att ge körskolan en pedagogik med ett sådant underlag att körskolelever skulle få kunskap och förståelse som påverkade deras körsätt åt ett mer trafiksäkert sätt. Under denna tid hade olyckor bland unga bilförare stigit oroväckande. Efter införande av den nya utbildningen (kring 1993) kunde man sedan se en dramatisk sänkning av olyckor hos just denna population. Något som STR (Sveriges Trafikskolors Riksförbund) som distribuerade filmerna, meddelade mig med ett brev.

Placebo

Jag var också under denna tid (mitten 1980-talet) intresserad av placeboeffekt, dvs kroppens självläkningsförmåga. Inom läkemedelsindustrin betraktades den som ett problem som störde studierna på nya läkemedel och den allmänna föreställning var ”Det är bara placebo”. För mig var det tvärtom så att detta var något fantastiskt som man borde undersöka mer och få mer kunskap om.

På denna tid forskade Martin Ingvar i fobier och i ett av mina möten med honom undrade jag om man inte skulle kunna upptäcka och brainskanna placebo på motsvarande sätt som han just då kunde ”avbilda” fobier. Just detta kom sedan att bli ett av de områden Martin Ingvar fördjupade sig i.

Jag berättar detta för att jag saknar helhetssyn inom TSC. Man förlorar sig i detaljer, statistik och forskningsprocedurer. Men vad ska resultaten användas till? Kanske är det svårt med så många olika inslag och föreläsare. Men det blev ändå tydligt att exempelvis Transpersonell psykologi skuffats undan och Chopra blev något av en gossen Ruda då han gång på gång ifrågasatte slutsatser av mer materialistisk art.

Daniel Dennet, Börje Peratt, konferensen Toward a Science of Consciousness, Tucson 2014

Daniel Dennet, Börje Peratt, konferensen Toward a Science of Consciousness, Tucson 2014

Samtal med Daniel Dennet

För en gång skull kan jag hålla med Daniel Dennet (en av medlemmarna i Nyateismens fyra ryttare). Han menade att TSC inte kommit någonstans under 20 år när det gäller förståelse av medvetandet.
Denna yrkesmässigt rigida nyateist var ganska tuff under sitt inlägg och avfärdade det mesta. Jag kunde ha suttit vid hans sida och bekräfta en del av kritiken med mina intryck. Det är inte bland neuroner medvetandet finns. De möjliggör kapaciteten precis som datorns processor och megabiteutrymme har betydelse för hur snabb datorn blir. Men bredbandet och dess kapacitet påverkar kommunikationen och där kan man säga att det finns ett slags kollektivt medvetande som avtecknar sig på skärmen. Men var finns idag sökandet efter eller förståelsen för det medvetande som avtecknar sig hos och mellan människor?

Börje Peratt och Deepak Chopra vid poster "On Origin of Consciousness"

Börje Peratt och Deepak Chopra vid poster ”On Origin of Consciousness”

Mötet med Deepak Chopra

Den stora skiljelinjen tydliggjordes i en session som slutade med ganska hätsk debatt mellan John Searle och Deepak Chopra [1]. Inför öppen ridå kunde vi se hur man talade förbi varandra och beskrev två helt olika perspektiv.
Jag kom att utifrån det benämna deras olika verkligheter som ”Searles teater” och ”Chopras film”. Searle omgiven av ett rum med väggar och tak där allt är fysiskt mätbart och Chopra fri från fysiska lagars begränsningar där tid och plats saknar betydelse. Man kan skildra vilken situation som helst i omvänd ordning, var som helst i världen och i universum med för den delen och kastas fram och tillbaka i tiden (Tillbaka till Framtiden). Alla kan ha tillgång till samma film (medvetande) överallt i världen där den kan visas på olika sätt i TV, dator osv.


Senare visade jag Deepak Chopra min poster som beskriver hur jag ser på medvetande och glädjande nog höll han med mig om både teori och modell. Jag anade att vi kunde spela i samma lag och fick det bekräftat. Även om Chopra tidigare varit inte på kvantfysik tog han inte alls upp det i sin föreläsning och kanske har han minskat sin tro på att kvant förklarar medvetandet. Då är vi så fall även där på samma spår. Sedan finns det annat som kan skilja oss åt men så brukar det ju vara. Man behöver inte tycka lika eller förstå allt om olika spår men jag uppskattar en öppensinnig världssyn.

Att döda råttor är inte NDU

Ett exempel på hur långt TSC har kvar när det rör vandringen på väg mot en vetenskap om medvetande visar sista dagens seminariesession ”Döden och medvetande”.

Två vill jag påstå missvisande vetenskapsprojekt skulle visa upp sina resultat. Den ena en studie på råttor som man dödade och sedan registrerade vid dödsögonblicket [2]. Problemet är att forskningsfältet för NDU (Nära döden upplevelser) förutsätter att någon återupplivats från en livskritisk situation, näst intill ett dödsögonblick och kunnat återge den upplevelsen då man är vid medvetande och har möjlighet att berätta om minnet från detta tillfälle. Hur en död råtta ska klara av detta vet jag inte. Inte ens om den återupplivats kan den berätta om eventuella upplevelser såvida man inte har tillgång till någon råttviskare.

Den andra studien ”The Aware studie” har fått mycket kritik för sin design eftersom många anser att det upplägget inte heller kan fånga upplevelsen av NDU. Ledaren för det projektet Sam Parnia anmälde dagen innan att han inte kunde komma (sjuk släkting). Därmed lämnades fältet fritt till råttor och Susan Blackmore som tidigare ansett sig ha en NDU och nu avfärdar både sin egen upplevelse och alla andras. Hennes anförande vittnar om att den upplevelse hon haft inte behöver vara en NDU utan snarare någon slags hallucination under annan form av påverkan. Hennes slutsatser är hårt kritiserade av andra forskare ändå får hon en central roll vid avslutningen av TSC.[3]

Under Parnias frånvaro och tyvärr bristande trovärdighet lämnades fältet fritt för att ta död på NDU som fenomen. Detta frontalangrepp på Transpersonell psykologi får mig att undra över syftet med konferensen.

Summering av TSC

Trots min kritik av den inriktning som konferensen nu tagit kan jag glädja mig åt alla nya kontakter. Jo det var många forskare och läkare som fann seminarierna helt ointressanta och vi kunde då istället arrangera spännande möten som gav ett helt annat utbyte. Men jag kommer inte ifrån att det har smugit sig in en rädsla i TSC som blockerar utvecklingen av syftet: ”På väg mot medvetandets vetenskap”. Nästa år (2015) är den i Helsingfors.

Kanske vore det bättre att nu söka alternativ eller skapa något nytt.
Jag har kontaktats av flera som är intresserade av att engagera mig för ett sådant ändamål.

Men oj vilket jobb.

Börje Peratt officiell hemsida
Om Medvetandets uppkomst
LinkedIn

Referens

1) Försök igen! artikel på Humanism & kunskap som tar upp central Chopra filosofi.
2) Råttstudier handlar inte om NDU, Om Medvetandets Uppkomst
3) A Critique of Susan Blackmore’s Dying Brain Hypothesis by Greg Stone

Om borjeperatt

Börje Peratt born in Sweden 1949, producer, writer, filmmaker, director, composer and human scientist received his professional education at The Dramatic Institute, Stockholm (1975). Master degree in Education and a Bachelor in Psychology (Stockholm University). Background in Swedish Public Broadcast Radio and Swedish Public Broadcast Television. Scientific project "On Origin of Consciousness" is published in three books. Invented a Life Compass and teaches Leadership.
Detta inlägg publicerades i Toward a Science of Consciousness och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till På väg mot en vetenskap om medvetande?

  1. Pingback: TSC konferensen i Tucson — Humanism & Kunskap

  2. Christer Brodén skriver:

    Det är lite tröttsamt att läsa argumenten för att medvetandet är en illusion. Det är ett lätt sätt att vifta bort sådant man inte begriper: ”Sådant finns inte! Jag begriper allt!”

    På gammal svenska heter medvetandet Blicken, och stoppas ned i Cleopatralika kvinnors urringningar för att snoka. Kvinnliga faraoner har dock, likt andra sådana, en egen giftsnok i pannan. Den bitska får du tillbaka i utbyte mot din snällt slickande.

    Egentligen är det två djur Farao har i pannan, Ormgudinnan från Kreta har en orm i vardera handen liksom gudinnan på Bildstenen från Smiss socken på Gotland. Medvetandet är ju delat enligt gammal mytologi, själ och ande.

    Det där bloggar jag om. Första inlägget handlade om hur Blicken ser ut, och låter: https://christerbroden.wordpress.com/2013/11/20/197/

  3. Pingback: Jan Pilotti (leg läkare): Det gåtfulla medvetandet gäckar forskarna men det finns saker att ta fasta på

Lämna en kommentar